Det är en trend att byta efternamn, även hos syrianer (araméer). Men många bär fortfarande på sina påtvingade turkiska efternamn, ett resultat av det förtryck som minoriteter i Turkiet utsatts och utsätts för.
Under första hälften av 1900-talet påtvingade turkiska staten alla invånare att bära turkiska namn där man ville skapa ett Turkiet som skulle bestå av en nation, ett folk och ett språk. Staten gav alla medborgare ett turkiskt efternamn. Förnamnen skulle också de vara turkiska. Förutom de turkiska namnen som påtvingades de icke-turkiska grupperna i landet ändrade man också på byar och städers namn. Allt för att turkifiera landet.
I samband med massflykten från Turkiet i slutet på 1970-talets valde många syrianer (araméer) i Sverige att återta sina ursprungliga familjenamn efter det förtryck som de fått uppleva i Turkiet. Många som idag byter sina efternamn börjar sitt nya namn med det arameiska ordet Bar-, till exempel Bar-Aram där Bar betyder ”son” och Aram är namnet på syrianernas förfader som gav namn till folket som efter honom kallades araméer, landet Aram och det arameiska språket.
Beslutet att återuppta sina släktnamn ses av många syrianer (araméer) som ett naturligt steg i samband med flykten till Väst. Gabriel Bargabriels familj bor i Västerås och kom till Sverige från Turkiet i början på 80-talet. Han berättar att de valde att ta bort sitt turkiska efternamn Ergül och återgå till sitt ursprungliga släktnamn Gabriel med tillägget Bar som då blir ”Gabriels son” efter hans farfars far som hette Gabriel.
För en del familjer är det allra viktigast att tydliggöra rötterna till det syrianska (arameiska) folket genom att byta namn, även om inte hela släkten följer efter. Ett exempel på det är Tommy Bar-Sawmes familj som också bor i Västerås. De kom till Sverige år 1977 från byn Kfarburan i Tur-Abdin, sydöstra Turkiet. Han berättar att de från början önskade att hela släkten skulle återgå till det ursprungliga släktnamnet, men att det inte blev så. Tommys far och sönerna valde ändå att byta efternamn som dessförinnan hette Özdemir. Namnet Sawme valdes efter Tommys pappas farfars far och de är ju söner till Sawme, så namnet fick bli Bar-Sawme.
Tommy berättar att beslutet om att göra sig av med det påtvingade turkiska efternamnet grundade sig i att framtida generationer skulle ha en tydlig koppling till deras syrianska (arameiska) ursprung. Beslutet om att byta till sitt syrianska (arameiska) släktnamn har bland omgivningen tagits emot på ett positivt sätt, berättar Gabriel och Tommy. Men Tommy hoppas fortfarande på att fler i släkten tar samma steg inom snar framtid.
Frida Barhanko, bosatt i Stockholm, berättar att hon bär på ett efternamn som går långt tillbaka i tiden och som varit släktnamnet i minst sex generationer. När de 1987 bestämde sig för att byta efternamn till släktnamnet Hanko fick de avslag då det fanns finländare som hade samma efternamn. Då valde de ”Bar” framför, och namnet blev då Barhanko.
Trots att många syrianer (araméer) fortfarande behåller sina turkiska efternamn ser Gabriel och Tommy ljust på framtiden. Gabriel tror att deras namnbyte ger många en tankeställare och både Gabriel och Tommy har sett flera familjer som gått i samma spår och tagit tillbaka sina släktnamn efter att deras familjer tagit steget. Nya möjligheter har skapats i diasporan och det syrianska (arameiska) folket åtnjuter idag fulla rättigheter och stor frihet att öppet stå för sin identitet och föra vidare det syrianska (arameiska) arvet.
Samtliga anser det vara en självklarhet att ge upp sitt påtvingade turkiska efternamn och istället återgå till sitt egentliga släktnamn. Frida Barhanko vill behålla det ursprungliga i den syrianska (arameiska) kulturen och vägra acceptera bärandet av namn som påtvingats folket. Gabriel Bargabriel uppmanar andra att tillvarata de goda möjligheterna som att återgå till sina ursprungliga släktnamn. Han menar att namnet blir mer personligt och man kan vara stolt över sitt efternamn på ett annat sätt.
På frågan om Tommy rekommenderar andra att följa hans spår, svarar han:
– Vad är det för vits med att ha turkiska efternamn när vi inte är etniska turkar. Fler behöver inspireras av sitt folks historia och söka sin identitet. Med ett efternamnsbyte kan även tio generationer framåt spåra och finna sitt ursprung genom detta namn. Namnet förhindrar vårt folk att assimileras i framtiden, avslutar Tommy Bar-Sawme.
Fridas ståndpunkt kring valet att byta efternamn är tydlig. Hon riktar samtidigt en tankeställare till de som fortfarande bär på turkiska efternamn. Frida berättar att vi syrianer (araméer) behandlats illa som folkgrupp och att vi, som ett kollektiv, fortfarande lider av detta. Därmed är det ännu en förlust när vi bär dessa främmande namn. Hon berättar att vi har tvingats fly från Mellanöstern till den europeiska friheten. Varför ska vi inte ta tillvara på den friheten? Varför ska vi fortfarande vara ”en av dem”?, avslutar Frida.