Idag hölls en omröstning om huruvida man skulle erkänna IS övergrepp mot syrianer (araméer) och andra kristna i Mellanöstern som ett folkmord. Sex av partierna erkände det som ett faktum i debatten men enbart tre röstade ja, i vad som slutade som ett lågvattenmärke för svensk utrikespolitik och landets kamp för mänskliga rättigheter då motionen föll.
Karin Enström (M), f.d försvarsminister, sade att de anser att det är ett folkmord. Hans Linde (V) som var en drivande kraft när riksdagen erkände Seyfo 2010 ansåg att det var glasklart. Centerpartiets utrikespolitiska talesperson konstaterade att IS är en folkmordsmaskin. De och deras partier röstade däremot inte för ett erkännande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet talade inte om det som ett folkmord överhuvudtaget.
Det är anmärkningsvärt men inte förvånande att så många av riksdagsledamöterna som beskriver händelserna som ett folkmord inte röstar för att erkänna det. De utesluter därmed själva att de inte har den uppfattningen eller anser att IS handlingar är mindre allvarliga. De väljer att uttala sina sympatier och påtalar allvaret i situationen men hänvisar till samma argument: Förövarna ska till internationella brottmålsdomstolen och det är inte riksdagens uppgift att besluta i frågan.
Sanningen är dock av en annan karaktär. De vill inte erkänna ett folkmord för att de då blir skyldiga att agera. Historiskt i stora katastrofer kopplade till folkmord och krig har man sett en liknande passivitet från hela världssamfundet. Man är fullt medveten om vad som händer men väljer att inte erkänna det för att man då blir skyldig till att ingripa och förhindra det. Allt ifrån politisk agenda till ovilja att slösa sina egna resurser har legat till grund för detta tankesätt och i Sveriges riksdag har detta demonstrerats i allra högsta grad.
Sverige har stått upp för internationell rättvisa, varit ett föregångsland gällande mänskliga rättigheter och visat enormt kurage när man bland annat var den största rösten mot apartheid i hela västvärlden. Idag nådde vi ett lågvattenmärke där riksdagsledamöternas paragrafer och agendor sattes före ideal, värderingar och framför allt människors liv. Idag, när kristna minoriteter i Mellanöstern är offer för folkmord, lägger regeringen hellre resurser på lobbying gentemot diktaturer för en plats i säkerhetsrådet än att erkänna detta.
Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var de partier som röstade för ett erkännande men en stor majoritet av riksdagsledamöterna valde idag att tydligt ta ställning på ett annat vis. Det är som om den humanitära stormakten Sverige ropar till offren att de ser deras lidande och erkänner det, men inte vill göra någonting för att hindra det.
Den kristdemokratiska politikern Robert Halef som lämnade motionen och har syrianska (arameiska) rötter frågade under debatten, efter att han radat upp de fasansfulla brott IS är skyldiga till, vad som krävs för att riksdagen och regeringen ska erkänna folkmordet? Med tanke på den nivå och fullkomliga avsaknad av moralisk förpliktelse som uppvisades tidigare under dagen har det cyniska svaret aldrig känts närmare sanningen än nu:
Att de ska ha någonting att tjäna på det.