Den 27 och 28 mars 2025 genomförde Arameiska Förbundet i Schweiz ett betydelsefullt besök hos både federala och regionala myndigheter i Schweiz. Syftet var att uppmärksamma den svåra situationen för kristna i Syrien – särskilt den syrianska-arameiska folkgruppen – samt att diskutera integrationsfrågor och framtida humanitära insatser.
Den 27 mars togs delegationen emot av det schweiziska utrikesdepartementet i Bern. Ärkebiskop Joseph Tobji från det syriansk-maronitiska stiftet i Aleppo deltog tillsammans med förbundets ordförande Melki Toprak och sekreteraren Tony Urek. Mötet hölls i förbundspalatset där ambassadör Monika Schmutz Kirgöz tog emot sällskapet. Fokus låg på frågor som rör situationen i Syrien, den kristna befolkningens utsatthet samt den arameiska minoritetens särskilda behov.
Dagen därpå, den 28 mars, fortsatte delegationens arbete med ett besök hos kantonregeringen i Ticino. Mötet hölls i Orselinepalatset i Bellinzona, där delegationen togs emot av kantonpresident Christian Vitta, Raffaele De Rosa samt presidenten för Storkansliet, Michele Guerra. Diskussionerna fördjupades ytterligare kring situationen för kristna i Syrien, med särskilt fokus på syrianer-araméer.
Förutom det starka vittnesmålet från ärkebiskopen diskuterades även asylpolitik och den oroande risken för att asylsökande tvingas återvända till farliga förhållanden – om det internationella samfundet fortsätter att blunda för de pågående övergreppen i regionen.
Delegationen lyfte även fram hur syrianer-araméer, som flytt Syrien för över ett decennium sedan, har integrerats framgångsrikt i det schweiziska samhället. Genom konkreta exempel visade man hur familjer, unga akademiker och yrkesverksamma idag bidrar till Schweiz både ekonomiskt och socialt.
En särskilt allvarlig och aktuell fråga som togs upp var kidnappningen av Suleiman Khalil – kristen före detta borgmästare i den historiska staden Sadad – som den 8 februari 2025 greps av säkerhetsstyrkor från den syriska övergångsregeringen (HTS). Sedan dess har inget hörts från honom. Den schweiziska federala myndigheten lovade att göra sitt yttersta för att lyfta frågan internationellt.
De humanitära projekt som drivs av Arameiska Förbundet och det syriansk-maronitiska stiftet väckte intresse hos myndigheterna och kommer att utvärderas för möjligheten till riktat stöd till målgruppen.
Avslutningsvis betonades vikten av att säkra arameisk identitet och språk i en framtida syrisk konstitution – ett nödvändigt steg för att skydda minoriteter och undvika samma öde som drabbade kristna grupper i Irak.
Artikeln var först publicerad på www.syrianska.net
Under första världskrigets mörka år inträffade en av historiens mest förfärande tragedier – det systematiska folkmordet på syrianska kristna i det osmanska riket. Denna händelse, som kallas ”Seyfo” (svärdet) på syrianska, var ett brutalt brott mot mänskligheten där hundratusentals människor mördades eller tvingades fly för sina liv. En av de få som dokumenterade dessa hemska händelser var den svenska missionären Alma Johansson, vars skildringar och korrespondens erbjuder en personlig och gripande inblick i lidandet och barbariet
Alma Johanssons roll som vittne
Alma Johansson, född 1880 i Sverige, reste till Anatolien i början av 1900-talet som en del av Svenska Missionsförbundet. Hon bosatte sig i staden Mardin, där hon arbetade med att hjälpa kvinnor och barn inom den syrianska kristna befolkningen. Hennes uppdrag var från början att erbjuda stöd och utbildning till de mest sårbara grupperna, men när folkmordet bröt ut 1915 befann hon sig mitt i kaoset och blev en ögonvittne till de fasor som begicks mot syrianska kristna.
Hennes brev hem till Sverige och senare berättelser är en chockande dokumentation av hur övergreppen eskalerade från diskriminering till systematisk utrotning. Genom hennes ord får vi inte bara en bild av de politiska och sociala krafter som drev fram folkmordet, utan också en känsla av de enskilda människornas lidande och mod.
Skildringar av våldet
Alma Johanssons rapporter från 1915 ger en detaljerad och gripande beskrivning av hur massakrerna utfördes. I ett av hennes brev skriver hon:
”Jag såg hur männens kroppar låg staplade vid stadsporten, lik en varning till alla som vågade trotsa order. Kvinnorna och barnen tvingades gå i långa led bort från sina hem, utan mat, utan vatten, utan någon aning om vart de skulle. Jag har aldrig sett något liknande. Detta är inte krig; detta är ren och skär hat.”
Hon beskriver hur byar angreps av väpnade grupper, ofta lokala miliser som agerade under osmanska myndigheternas order. Män togs bort från sina familjer och mördades på plats, medan kvinnor och barn deporterades under fruktansvärda förhållanden. De som inte dog av hunger, törst eller utmattning mördades under vägen, och många tvingades konvertera till islam för att överleva.
Ett av de mest gripande exemplen i Almas skildringar handlar om kvinnorna i Mardin. Hon skriver:
”Jag har sett kvinnor som valde att kasta sig från bergssluttningar hellre än att bli slavinnor. Jag har sett flickor som blivit våldtagna och sedan lämnade att dö i öknen. Varje dag kommer nya berättelser om lidande som jag knappt kan bära på. Men jag måste fortsätta, för vem ska annars berätta deras historia?”
I ett annat brev beskriver hon de deporterade kvinnornas öde:
”De som inte dog under marschen säljs som slavar på marknaderna. Jag har sett hur unga flickor blir ryckta ifrån sina mödrar och försvinner för alltid. Jag har sett hur äldre kvinnor sparkas och slås för att de inte kan hålla jämna steg. Det här är ingen krigshandling; det här är ondska i sin renaste form.”
Den politiska kontexten
Det syrianska folkmordet var inget spontant våld utan en del av en större strategi för att ”rensa” det osmanska riket från icke-muslimska grupper. De osmanska ledarna, drivna av nationalistiska ideal och turkism, såg syrianska kristna som hot mot deras vision om ett enhetligt imperium. Propagandan presenterade dessa grupper som fiender till staten och allierade med de europeiska stormakterna, vilket rättfärdigade deras utrotning.
Alma Johansson förstod snart att detta inte bara var en lokal konflikt utan en organiserad kampanj. Hon rapporterade om hur osmanska soldater och lokala myndigheter samarbetade för att utföra deporteringar och massakrer. Trots att hon var utlänning och missionär behandlades hon inte mycket bättre än de drabbade; hon levde under ständig hotbild och fick uppleva hur hennes arbete saboterades och hotades.
Konsekvenser och eftermäle
När folkmordet var över hade tusentals människor förlorat sina liv, och de som överlevde var tvungna att leva i exil. Alma Johansson förblev i regionen så länge hon kunde, men när situationen blev ohållbar återvände hon till Sverige. Där fortsatte hon att skriva om sina erfarenheter och arbeta för att sprida medvetenhet om vad som hade hänt.
Hennes böcker, som I Marokains land (1907) och Mitt liv bland de förtryckta kvinnorna (1924), är viktiga historiska dokument som har bidragit till vår förståelse av folkmordet mot syrianska kristna. Genom hennes ord kan vi förstå inte bara de makaberrika detaljerna i massakrerna utan också de mänskliga berättelserna bakom statistiken.
Att minnas Alma Johanssons arv
Idag lever minnet av det syrianska folkmordet vidare tack vare personer som Alma Johansson, vars mod och empati gjorde henne till en röst för de som inte längre kunde tala. Hennes dokumentation av händelserna är en påminnelse om vikten av att vittna om orättvisa och sträva efter sanning och rättvisa.
Genom att läsa och reflektera över Almas berättelser kan vi se hur viktigt det är att erkänna och minnas folkmord. Historien visar oss att hat och intolerans aldrig får segra, och att vi alla har en skyldighet att stå upp för de mest sårbara i vårt samhälle. Alma Johanssons liv och arbeten är ett exempel på hur en enda persons insats kan göra skillnad – inte bara för dem som lider i nuet, utan också för framtida generationer som söker förståelse och försoning.
Enligt syrianska traditionen konverterade den arameiske kungen Abgar V Ukkama till kristendomen tillsammans med sin stat Edessa (Urhoy) mycket tidigt, antingen under Kristi liv eller omedelbart efter. Denna tradition berättar att den arameiske kungen Abgar den V ”Ukomo” (den svarte) av Edessa led av spetälska och hans läkare kunde inte bota honom. Han hörde berättas om en ”vis läkare” (Jesus) i Romerska Palestina och att denne hade verksamma botemedel mot sjukdomar.
Kung Abgar, son till Manu, fick höra talas om Jesus Kristus och hans mirakel genom den arameiska diplomatiska delegationen bestående av ledarna Mariyahb, Shmeshgrem och budbäraren Hanan, som Abgar hade sänt för att möta Sabinus, den romerske kejsarens ställföreträdare i Syrien och Palestina under år 343 av det grekiska kungariket, som sammanträffar perioden av den romerska kejsaren Tiberius regeringstid (från år 14 e.Kr. till sin död år 37 e.Kr.). Efter att ha avslutat sitt politiska uppdrag i mötet med Sabinus gick denna arameiska delegation till Palestina, träffade Jesus och fick höra om hans fantastiska mirakel.
Kung Abgar var förvånad över de fantastiska nyheterna han hörde om Jesus och helande och mirakel som Han utförde, och fick en stark önskan att träffa Jesus så att Han kanske kunde bota kung Abgar från en sjukdom. Den arameiske kungen Abgar sände en delegation till Jesus under ledning av budbäraren Hanan, som också var hovmålaren, och skickade med honom ett brev till Jesus och inbjöd honom till Edessa för att bota honom. Jesus svarade att han inte kunde komma till Edessa, då han hade andra uppdrag. Men han sände en av sina anhängare, Taddaeus (Mar Addai) och denna botade kung Abgar som till följd omvändes till kristendom. Hans rike Edessa blev senare ryktbar för denna händelse och för innehavet av de nämnda brev som utväxlades mellan kung Abgar och Jesus. Besökare från flera kristna länder kom till Edessa för att se breven och kanske få en kopia på dem.
Edessa blev senare ett betydande centrum för de kristna araméerna (syrianer) och sin arameiska (syrianska) kristna kultur, liksom staden Antiokia blev center för den grekisk-talande kyrkan.
Denna berättelse nämndes av Eusebius biskop av Caesarea i Palestina (263-339 e.Kr.) i hans bok, Kyrkohistoria (1. 13; II.1). Berättelsen nämns också på syriska i en text som går tillbaka till början av 400-talet e.Kr. som heter ܡܠܦܢܘܬܐ ܕܐܕܝ ܫܠܝܚܐ ”Aposteln Addai lära”, och nämns även av den store poeten Mar Jakob av Serug (dog 521 e.Kr.).
Den store syrianske författaren Jakob av Serug som var student i högskolan i Edessa och sedan lärare i den, skrev om kung Abgar och kallar honom ”Araméernas son” ܒܪ ܐܖ̈ܡܝܐ och kallar staten Urhoy (Edessa) ”Araméernas dotter” ܒܪܬ ܐܖ̈ܡܝܐ
Låt oss läsa ur hans dikt om Jerusalem och Edessa följande:
”Hebréernas dotter (Jerusalem) åt Hans (Jesu) bröd och drack Hans vin,
Och förolämpade Honom och ville inte att Han skall vara med henne.
Medan Araméernas dotter (Edessa), som var långt borta, när hon fick höra om Honom, blev kär i Honom och bad Honom att komma till henne. (ܡܐܡܖ̈ܐ ܡܓܒܝ̈ܐ ܕܡܪܝ ܝܥܩܘܒ ܕܣܪܘܓ: ܕܘܒܩܐ ܗ: ܡܐܡܪܐ ܕܥܠ ܐܘܪܫܠܡ ܘܐܘܪܗܝ. ܦܐܬܐ 470). Låt oss fortsätta och läsa följande också om kung Abgar
”Medan hebréerna drev ut honom (Jesus) från sina gator, Blev Kung Abgar ett språkrör för andra folkgrupper. Nattens mörker och svärtan av Abgar, som är araméernas son, Upplyste den mörka världen i Kristus genom Abgar.”
Här anger vi breven mellan Abgar och Jesus som finns i berättelsen ܡܫܠܦܢܘܬܐ ܕܐܕܝ ܫܠܝܚܐ som berättar om den arameiske kungen Abgar och hur han sände en delegation till Jesus, och bjöd in honom att komma till Edessa för att bota kungen från en sjukdom som hade drabbat honom. Berättelsen säger:
(Carl Brockelmann, Syrische Grammatik mit Paradigmen, Literatur, Chrestomathie und Glossar: Die Lehre des Apostels Addai, ܡܠܦܢܘܬܐ ܕܐܕܝ ܫܠܝܚܐ page 14, Berlin 1925.)
Här ger jag min översättning av texten till svenska.
”Från Abgar Ukomo (den svarte), till Jesus, den skicklige läkaren som dök upp i Jerusalem.
Hälsning, min herre!
Jag har hört om dig och din medicin, att du inte botar med mediciner och droger, utan med ditt ord öppnar du de blinda, får de lama att gå, renar de spetälska, låter de döva höra, och driver ut andar och demoner, och med ditt ord botar du de plågade och uppväcker du också de döda. När jag hörde talas om att du utförde dessa stora under, tänkte jag att du antingen är Gud som kom ner från himlen och utförde dessa ting, eller att du är Guds Son, som gjorde allt detta, därför skriver jag till dig i hopp om att du skulle komma till mig, så att jag skulle tillbe dig, och att du skulle bota sjukdomen som hade drabbat mig, precis som jag hade trott på dig. Jag har också hört att judarna klagar på dig och förföljer dig, de vill skada dig och korsfästa dig. Jag har en liten och vacker stad (Edessa) som är tillräckligt stor för att vi två ska kunna bo i lugn och ro.”
Trots denna berättelses svaghet visar den oss vikten av Edessa, som blev det primära centrumet för den arameiska kristendomen och det primära och mäktigaste centret för det arameiska språket, som senare blev känt som syriska. Från Edessa började kristendomen och det syriska arameiska språket spridas i olika riktningar. Kristendomen, med Edessas arameiska dialekt, blev standard i Mellanöstern, på grund av sambandet mellan Edessa-dialekten och Kristi galileiska arameiska dialekt, särskilt eftersom Bibeln, med båda dess testamente, översattes till Edessa-arameiska (klassisk syriska, kthobonoyo).
Den arameiska dialekten som talades i Edessa blev riksspråk i den unga arameiska (syriska) kristna kyrkan. På detta språk skrevs tusentals böcker, och det är detta språk, syrisk-arameiska, som idag används i liturgin i syriska kyrkor och i modersmålsundervisning i Sverige.
De kristna araméerna missionerade bl.a. i Indien, Tibet, Mongoliet och Kina. Många centralasiatiska folkgrupper såsom mongolerna och turkarna blev kristna och använde sig av den syrisk-arameiska liturgin och alfabet. Efter några århundraden övergick de emellertid till islam.
Men i Kerala i södra Indien finns det fortfarande syriska kyrkor med 10-12 miljoner anhängare som har syrisk-arameiska som gudstjänstspråk.
Under medeltiden blev benämningen suryoyo/suryaya helt anknuten till kristna araméer och användes istället för namnet araméer.
På 400-500-talen e.kr började kyrkan splittras och följande arameiska kyrkor uppstod:
-Östsyriska kyrkan (nestorianska delen). Den grundades på 400-talet, med nästan alla östra kristna araméer som anhängare (den finns i Irak och Iran; sedan 1960-talet har den splittrat i två grenar med var sin patriark, den ene för dagens assyriska kyrkan, och den andre för östern gamla kyrkan.
-Syriska ortodoxa kyrkan år 451. (de flesta kristna araméer i väst om Eufrat var anhängare till denna kyrka. Kyrkan finns idag mest i Syrien, Irak, Libanon Turkiet, Indien, mm. (med patriark i Damaskus).
-Rum-ortodoxa år 451, (dagens grekisk-ortodoxa i Syrien och Libanon med patriark i Damaskus). -Syrisk-maronitiska, på 600-700-talet. (i Libanon, där också patriarken har sitt säte). -Kaldeiska kyrkan, på 1500-talet, (mest i Irak med patriark i Bagdad). -Syrisk-katolska, på 1700-talet (i Libanon, Syrien med patriark i Libanon). -Grekisk-katolska, (melkitiska) på 1700-talet (mest i Syrien och Libanon med patriark i Damaskus). -Protestantiska kyrkor, på 1800-talet (mest i Syrien och Libanon med överhuvud i Damaskus och Beirut). -Övriga religiösa etniska arameiska grupper.
David Dag vill här bevisa genom denna artikel att termen syrianska inte bara är begränsad till den arameiska dialekten från Urhoy Edessa (klassisk syriska) och det talade centrala neo-arameiska från den nordöstra mesopotamiska enklaven Tur ‘Abdin, känd som Suryoyo Turoyo av dess inhemska talare.
Enligt forskare som Klaus Beyer i ”The Aramaic Language: Its Distribution and Subdivisions” och Joseph Austin Fitmeyer, mest känd för sin utmärkta bok ”The Semitic Background of the New Testament Vol 2 A Wandering Aramean: Collected Aramaic Essays”, är utvecklingsfaserna för deras arameiska språk de mest använda av semitiska språkforskare, lingvister och historiker.
De delar den arameiska språkets 3000 år av dokumenterad skriftlig historia i 5 faser:
Gammal arameiska
Officiell arameiska, även kallad imperial arameiska (reichsaramäisch)
Mellan arameiska
Sen arameiska
Modern arameiska, även känd som neo-arameiska
Den sista fasen har 4 grenar:
Västra neo-arameiska från Maaloula
Central neo-arameiska (Tur Abdin och Mlahso)
Neo-mandaiska arameiska (retna) talat av gnostiska mandeer från och i Iran
Nordöstra neo-arameiska (NENA) både kristna (Sureth/Suryaya Swadaya) och judiska dialekter (Lishana Deni, Lishana Didan, Lishana d-Noshan), de flesta talare bodde i Irak och Iran men har flyttat till Israel sedan 1950-talet.
Västra neo-arameiska från Maaloula talas utanför Damaskus i Qalamounbergen och även i två grannbyar Jubb ‘Addin och Bakh’a (Sarkha). Enligt professor Werner Arnold kallas denna dialekt både Suryon och Aramoytha, som båda är synonymer. Precis som Suryoyo/Suryaya och Oromoyo/Aramaya förekommer som synonymer i vår litteratur i Edessansk arameiska (klassisk syriska), oavsett vilken syrisk kyrkokonfession som tillhör både västra och östra syriska kyrkor, vare sig det gäller Syrisk Ortodoxa, Syrisk Katolska, Syrisk Maronitiska, Östkyrkans Kyrka, Den antika Östkyrkan och Kaldeisk Katolsk Kyrka. Detta gäller både språk och folk. Och många vet inte detta och ibland ignorerar det, Sureth Swadaya (NENA) är känd på arabiska som Suryaniya sedan den irakiska konstitutionen från 1973 (al-natiqun bil Suryaniya), vilket betyder ”De som talar syrianska (Suryaniya)”, och ändå kallar vissa okunnigt och medvetet Sureth/Suryaya felaktigt för kaldani och ashuri. Trots att vissa av deras ledare öppet har sagt på TV, webbplatser, föreläsningar osv. att Sureth är Suryaniya eller Neo-arameiska på engelska. Enligt lingvistik och språkträd var termen assyrisk en gren av akkadiska, och det är allt.
Termen är med andra ord tagen från ett dött språk och kan inte tillämpas på ett levande talat språk. En annan intressant källa om Sureth som de facto Suryaniya finns i den arabiska källan från 1100-talet i Ibn Baklarishs ”Kitab al-Musta’ini” i manuskriptet Arcadia. Nabateansk arameiska från staden Petra kallades också Suryaniya i arabiska källor samt i en artikel av den tyske orientalisten Theodor Nöldeke från 1871. Han citerar en arabisk text av den arabiska geografen Yaqut, som translittererats med latinska bokstäver som ”wa ilayha yunsabu as-Suryaniyun wa hum al-nabat wa lughatahum as-Suryaniya”. Vi kan till och med hitta i Talmud (jag föredrar att kalla det judisk israelisk arameiska istället för den lingvistiska JPA, judisk palestinsk arameiska) att den kallades både Leshon Sursi och Leshon Arami eller Aramit i den babyloniska Talmuden från 600-talet e.Kr. skriven både på arameiska och hebreiska (Sota 49 B, jämför Baba kapitel 82b). Leshon Sursi hänvisade till JPA här i den babyloniska Talmuden.
Den slovakiske forskaren Rudolph Macuch särskiljde mellan klassisk syriska och Turoyo och Sureth på följande sätt. Vi vet att Edessansk arameisk kthobonoyo har två dialekter, en västlig och en östlig, kallade västra och östra syriska, och Turoyo central neo-arameiska betecknades som västlig neo-syriska, och Sureth östlig neo-syriska.
Slutsats Som man kan se användes både syriska och arameiska synonymt och överskrider de arameiska dialektala gränserna bortom Edessansk arameiska och central neo-arameiska från Tur Abdin och västerut från Mesopotamien. I Encyclopedia Britannica, 11:e upplagan, sidan 625; Theodor Nöldeke, under semitiska språk, noterar även att det är ”egentligen felaktigt att använda ordet ’syrianska’ som endast betyder språket i Edessa”, även om Edessansk arameiska har det bästa anspråket på det.
Den 29 mars samlades ungdomar från hela Sverige i Linköping för Syrianska-Arameiska Ungdomsförbundet i Sveriges årliga fotbollsturnering, Abgar U’Komo. Dagen bjöd på spännande matcher och en storslagen kulturell fest fylld av gemenskap, tävling och firande – en tradition som stärker banden inom den syrianska-arameiska ungdomsrörelsen.
Årets turnering blev en stor framgång och slog alla tidigare rekord. 35 lag anmälde sig till turneringen, men SAUF var tvungna att begränsa sig till 20 lag för att turneringen skulle vara genomförbar. Över 200 spelare kämpade om segern inför en publik av 300–400 supportrar. Efter många hårda och jämna matcher var det slutligen laget Tänk Inte FC från Linköping som tog hem vinsten och kröntes som årets mästare.
Men dagen handlade inte bara om fotbollen. När matcherna var avklarade fortsatte firandet med en fantastisk fest som sent kommer att glömmas. Lokalföreningens ordförande, Emanuel Mourad, inledde kvällen med ett tal där han uttryckte sin glädje över den lyckade turneringen och den otroliga gemenskapen som dagen skapat. Därefter tog förbundsordföranden Jonas Ergül vid och tackade alla ungdomar för en dag som kommer att leva kvar i minnet länge. Han lyfte vikten av att samla så många unga under ett och samma tak för att dela sin kultur och stärka sin identitet inom den syrianska (arameiska) folkgruppen.
Under kvällen delades flera priser ut, bland annat för bästa kille, bästa tjej, bästa målvakt och bästa klädsel. Höjdpunkten på prisceremonin var utan tvekan när det vinnande laget, Tänk Inte FC, fick ta emot sin välförtjänta trofé för förstaplatsen.
Festligheterna fortsatte med en magisk kväll där den eminente sångaren Tomas Demir och hans band bjöd på en oförglömlig musikupplevelse. Dansgolvet fylldes snabbt, och stämningen var på topp när musiken spelade långt in på natten.
Emanuel Mourad, ordförande för SAUF-Linköping, uttryckte sin stora glädje över hur dagen och kvällen hade överträffat alla förväntningar:
”Det har varit några intensiva veckor av planering, hårt arbete och samordning för att få ihop allt. Men när vi ser resultatet kan vi inte vara annat än stolta. Turneringen blev en succé, och festen var ännu bättre! Vi i SAUF-Linköping är otroligt tacksamma för alla ungdomar som var på plats och delade den här dagen med oss.”
Även förbundsordföranden Jonas Ergül delade sin stolthet över evenemangets framgång:
”Det är fantastiskt att se hur denna turnering samlar så många ungdomar från hela Sverige. Att få uppleva den här dagen och se ungdomarna umgås, tävla och känna en samhörighet är precis det vi strävar efter. Vi hade gärna sett att fler lag fick chansen att delta, men för att turneringen skulle vara genomförbar behövde vi begränsa oss till 20 lag. Ambitionen är dock att vi ska kunna utöka turneringen ännu mer framöver.
“Abgar U’Komo är mer än bara en fotbollsturnering – den bär en historisk betydelse och är en hyllning till den arameiska kungen Abgar V av Urhoy (Edessa), som enligt tradition blev frisk från sin spetälska genom Jesus och blev sedan den första kristna kungen. Det är en tradition vi är stolta över att föra vidare,” fortsätter Jonas.
Representanter från Syrianska Riksförbundet i Sverige (SRF) närvarade också och visade sitt stöd genom hela dagen.
”Jag blev verkligen imponerad av den fantastiska atmosfären under både turneringen och festen. Ett stort erkännande till SAUF och de lokala föreningen för deras engagemang och hårda arbete. Vi ser med stolthet på hur våra ungdomar inte bara utmärker sig på planen, utan också visar ansvar och sammanhållning,” säger Ibrahim Akgül, ledamot i SRF.
Abgar U’Komos fotbollsturnering har återigen visat sig vara mer än bara en tävling – det är en tradition som förenar, inspirerar och stärker den syrianska-arameiska ungdomsrörelsen. Med ännu ett lyckat evenemang i ryggen ser både deltagare och arrangörer redan fram emot nästa års upplaga.
Den 26 mars 2025 samlades den Heliga Universella Synoden i den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan i Antiochia vid det patriarkaliska residenset i Atchaneh, Libanon. Synoden, som leddes av Hans Helighet Mor Ignatius Aphrem II, Patriark av Antiochia och hela Östern, ägde rum i anslutning till vigningen av den nye katolikos (Maphryono) av Indien, Hans Salighet Mor Baselius Joseph. Totalt deltog 61 metropoliter från hela den syrisk-ortodoxa världen i detta viktiga möte.
En Synod i Enhetens Tecken
Synoden inleddes med en bön och ett tal av patriarken, som betonade vikten av andlig enhet och gemenskap. Han påminde de församlade om Paulus ord till korinthierna: ”Var helt eniga i era ord och låt det inte finnas några splittringar bland er, utan var fullkomligt förenade i samma sinne och samma uppfattning” (1 Kor 1:10). Han uttryckte även sin djupa sorg över de två kidnappade ärkebiskoparna, Mor Gregorius Youhanna Ibrahim och Boulos Yazigi, som fortfarande är försvunna. Deras öde utgör en smärtsam påminnelse om de svåra tider kyrkan och dess troende genomlever.
Kyrkans Ställningstaganden
Synoden adresserade flera globala och regionala frågor av stor betydelse:
Krig och konflikter i Mellanöstern: Biskoparna uttryckte sin oro över de fortsatta konflikterna i Syrien, Libanon, Irak, Jerusalem och det Heliga Landet. De betonade vikten av fred, dialog och tolerans samt att alla grupper i Syrien måste ha rätt till full och jämlik medborgarskap för att möjliggöra en hållbar politisk lösning.
Libanons framtid: Valet av en ny president och en ny regering sågs som ett positivt steg mot stabilitet. Synoden uppmanade till fortsatt arbete för att lösa landets ekonomiska och sociala problem.
Fred i det Heliga Landet: Kyrkans ledare bad för ett slut på våldet och hoppades på en rättvis och varaktig fred.
Indiens mångfald: Synoden hyllade Indiens tradition av fredlig samexistens mellan olika religiösa och etniska grupper och uttryckte en önskan om att dessa värderingar ska bevaras.
Knanaya-stiftets framtid: Kyrkan betonade sin starka koppling till Knanaya-stiftet och dess historiska band till Antiokia. Alla försök att bryta denna koppling fördömdes, och kyrkan ställde sig bakom de disciplinära åtgärder som Patriarken vidtagit, inklusive avstängningen av Mor Severios Kuriakose.
1700-årsjubileet av Första Konciliet i Nicaea: Synoden reflekterade över betydelsen av detta historiska koncilium och kyrkans roll i ekumeniska samtal idag.
Migrationens utmaningar: Kyrkan uppmanade de troende i diasporan att bevara sin tro, kultur och traditioner trots de utmaningar de möter i sina nya hemländer.
Kristendomens utmaningar i modern tid: Synoden bekräftade kyrkans fasta position mot ateism, moraliska avvikelser och ideologier som strider mot den kristna tron.
En Trofast Kyrka i Svåra Tider
Trots de utmaningar som kyrkan och dess troende möter uttryckte synoden en orubblig tillit till Guds löften: ”Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:20). Kyrkans ledare uppmanade sina troende att hålla fast vid sin tro, förbli hoppfulla och be för fred i världen.
Den Heliga Universella Synoden avslutades i en anda av enighet och hängivenhet till kyrkans mission att bevara den apostoliska tron och stödja sina troende, oavsett var de befinner sig i världen.
Lördagen den 23 oktober 2010 vann Syrianska FC sin sista fotbollsmatch i Superettan och blev därmed ett allsvenskt lag. Alla tidningar i Sverige skrev om denna händelse och ämnet ”syrianska” belv åter het, känt och aktuellt. Men vad är sanningen om folket som bär detta namn och vilka är syrianerna och vilket språk talar och skriver de?
Inledning
Syrianerna är ett folk som sedan tre tusen år utan avbrott levt på sina traditionella bosättningsområden i Mellanöstern. De har gjort betydande kulturella insatser under historiens gång. De dominerade handeln längs gamla sidenvägen. Deras relativt lätta språk arameiska med dess 22 alfabetiska bokstäver spreds snabbt över stora områden i Mellanöstern och Asien. Flera språk skrevs vid den tiden med syrianernas gamla, lätta alfabet. Många av världens alfabet härstammar från syrianernas gamla arameiska alfabet. Sedan 300-talet e.Kr. lever syrianerna utan egen stat.
Vid det osmanska rikets sönderfall, efter första världskriget, ville segermakterna upprätta en ny ordning i Mellanöstern. Kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien delade upp området utan hänsyn till etniska folkgrupper. De ritade en ny karta över området och skapade nya stater såsom Syrien, Irak, Libanon, Jordanien o.s.v. De gränser som drogs upp åtskiljer inga ”nationalstater”. Tvärtom, har gränserna dragits tvärs igenom folkgrupper snarare än mellan dem. Mellanösterns moderna gränser har styckat syrianernas landområde och splittrat folket, som idag lever under svåra förhållanden i flera områden.
En syriansk delegation skickades till Fredkonferenserna i Paris efter Första världskrigets slut i förhoppning att återfå de historiska rättigheterna i de av tradition syrianska områdena, men stormakterna förvägrade syrianerna dessa rättigheter.
Sedan grundandet av de nya staterna i Mellanöstern har samtliga regimer där tvingat syrianerna att avstå från sin kultur, sitt språk och sin nationella tillhörighet. Arabisering och turkifieringsförsöken fortsätter bland dem på högsta nivå. Så har exempelvis hundratals syrianska namn på byar, åkrar, floder, kvarter, områden mm ändrats till arabiska och turkiska namn.
Syrianerna och deras arameiska namn
Medan ”syrianer” som folk är minst tre tusen år gammalt, är ordet ”syrianska” ca 4-5 decennier gammalt och myntades i Sverige för att användas för ”suryoyo folket” som kom till Sverige som flyktingar från Libanon, Turkiet, Syrien, Irak mm. Namnet ”syrianska (syrianer)” skapades för att användas istället för ”Syrier” som är det svenska traditionella namnet för folket. Men eftersom ordet ”syrier” syftar också på dagens medborgare i landet Syrien så avstod suryoyo folket från den och använde istället namnet ”syrianer” som spred sig snabbt och blev erkänt i Sverige.
Syrianska föreningen i Södertälje och fotbollslaget kallades först suryoyo, men i början av 1980-talet började de kalla sig syrianska.
Folket som heter idag ”syrianer” (suryoye) kallades tidigare araméer och deras språk arameiska. Det äldsta bevarade dokument, där namnet Aram nämns och omtalas härstammar från 2300-talet f. Kr. De första som benämnde araméerna med namnet syrier (syrianer) var troligen grekerna på 400 talet f. Kr. Den grekiske geografen och historikern Strabon (död ca 23 e. Kr.) säger i sitt verk Geografi (bok 1, kap. 2, nr 34): ”De som kallar sig araméer, dem kallar vi för syrier”. Även i Septuaginta, som är den första översättningen av Gamla testamentet från hebreiska och arameiska till grekiska, utförd på 200-talet f. Kr, var namnet ”Aram” översatt till ”Syrien”, ”araméer” till ”syrier” och ”arameiska språk” till ”syriska språk”. Septuaginta översattes från grekiska till syriska ca år 616 och bidrog till att sprida namnet ܣܘܖ̈ܝܝܐ (suryoye) på dem som kallade sig ܐܖ̈ܡܝܐ ”araméer”.
Araméerna själva fortsatte dock att kalla sig araméer fram till 400-talet e.Kr. Men så småningom började också de bruka den grekiska benämningen syrier (suryoye) ”syrianer” som synonym till benämningen araméer, och benämningen suryoyo ”syriska” på språket som synonymt till benämningen oromoyo ”arameiska”.
Under de första århundradena e. Kr. övergick de flesta araméer till kristendomen. Under denna period kallade de sig med det dubbla namnet suryoye oromoye ”syrier-araméer”, men perioden efter kallade de sig betydligt oftare (suryaye/suryoye) än araméer (aramaye/oromoye). Under senare århundradena undanträngde benämningen suryaye/suryoye (syrianer) den äldre benämningen araméer, men syrianska författare har under alla tider använt de två benämningarna som synonymer för samma folk och samma språk. Alla medeltida syrianska historiker som forskade kring syrianernas historia nämner att syrianerna tidigare kallades araméer, och deras språk arameiska.
I följande kapitel används termerna: araméer, syrier och syrianer för att beteckna samma folk.
Araméerna
De gamla syrianerna (araméerna) hade ett stadsstatsystem. De hade tiotals stater spridda över ett stort område som omfattade dagens: Syrien, Libanon, Israel, Jordanien och hela södra Turkiet samt Irak och västra Iran. Detta område är känt som ’den bördiga halvmånen’ men vi kallar den ”Aramea”.
Aramea var alltså inget rike utan ett område som huvudsakligen var bebott av araméer. ”Araméer” var således inte homogen grupp. Befolkningen var organiserad i politiskt självständiga stadsstater med egna kungar och egna mynt. Bland viktiga arameiska kungar vid Jesu tiden nämner jag kung Abgar i Edessa (Urhoy) och kung Azizu i Emesa (Hmes, Homs).
De flesta arameiska staterna hade sina egna namn med tillägget Aram, såsom ”Aram Damaskus”, ”Aram Soba”, ”Aram Maaka”, o.s.v. Andra arameiska stater hade namn-tillägget ”Beth”, såsom ”Beth Adini”, ”Beth Zamani”, ”Beth Nahrin” o.s.v. Efter att ha krossat det assyriska riket år 612 f. Kr. grundade babyloniska araméer i Babylon ett stort imperium, som är känd under namnen ”det andra babyloniska riket” och ”det kaldeiska riket” efter den arameiska stammen Kaldu. Känd från detta rike är kung Nebukadnessar (ca 634 – 562 f.Kr) som drev judarna från Judéen i exil i Babylon.
Men detta mäktiga rike kunde inte bestå någon längre tid. Det underkuvades av perserna 539 f. Kr. I Gamla testamentet kan man läsa mycket om judarnas förhållande till araméer. Också själva judarna enligt traditionen var araméer, speciellt under sin tidiga historia. Enligt judiska och bibliska traditioner var de stora patriarkerna Abraham, Isak och Jakob araméer, (i Femte Moseboken 26:5 står det: ”Och du skall betyga och säga inför Herrens: Min fader var en hemlös aramé…”).
Under 200- och 100-talet f. Kr. återgrundades några arameiska stadsstater. Men de överlevde inte någon längre tid eftersom en efter en förlorade de sin självständighet på 200-talet e. Kr. Som viktiga stater bland dem räknar vi; Nabataea och dess huvudstad Petra (i dagens Jordanien), Damaskus, Emesa och Palmyra (i Syrien), Hatra, Singara (i Irak), Edessa (Urfa) och Amed (Diyarbakir) (i Turkiet). Därefter och fram till idag har araméerna styrts av andra folkgrupper såsom romare, perser, araber, mongoler, turkar, o.s.v.
Den 22 mars höll Syrianska Riksförbundet sitt årsmöte på Suryoyo Center i Södertälje, där en ny styrelse valdes för att leda förbundet in i framtiden. På mötet deltog 11 föreningar och 24 föreningsrepresentanter, och det anordnades av Syrianska föreningen i Södertälje, där ordföranden Syros Melkemichel välkomnade samtliga med stor gästfrihet. Mötet gick igenom verksamhetsplanen punkt för punkt, och en strategi för framtiden fastställdes. Planen kommer att redovisas för alla medlemmar i Sverige inom kort.
Den nyvalda styrelsen består av:
Ordförande: Habib Dilmac Kassör: Samuel Oktay Sekreterare: Jakop Yildiz Ledamöter: Edouard Khalaf, Georg Barsom, Mourad Pano, Peter Chammas, Ibrahim Akgul, Umit Dag och Gina Hanna
Styrelsen har redan inlett arbetet med flera projekt, som kommer att presenteras inom kort. Många av dessa sker i samarbete med Syrianska-Arameiska Ungdomsförbundet (SAUF), en viktig partner då ungdomsförbundet länge varit en central aktör i Sverige. Detta samarbete är avgörande för att stärka framtidens generationer och utveckla vår gemenskap.
Ordföranden Habib Dilmac betonar vikten av att stärka de lokala föreningarna, som under en längre tid haft det tufft i brist på stöd från ett fungerande riksförbund.
”Allt vi gör ska ske i samarbete eller i samråd med de lokala föreningarna. Starka föreningar bidrar till ett starkt förbund. Vi kan inte verka som styrelse och organisation utan en stabil grund, och den grunden är våra lokala föreningar.”
Vidare säger sekreteraren Jakop Yildiz att genom direkt kommunikation med föreningarna via webbsystem kan förbundet snabbt få en bild av föreningarnas åsikter och behov.
”Det är dock avgörande att föreningarna själva svarar och har aktiva representanter, så att deras röst verkligen blir hörd.”
Ordföranden Habib Dilmac betonar också att SRF kommer att synas mer, höras mer och aktivt arbeta för att stärka förbundet. Man har redan sjösatt webbtidningen Bahro, men detta är bara ett av många steg som ska bli verklighet under det kommande året. Förbundet planerar även att besöka lokala föreningar för att stärka samarbetet och stötta deras utveckling.
Utöver detta finns det fortfarande platser och städer där syrianerna saknar en röst eller förening. Den nya styrelsen vill gärna hjälpa till med att starta föreningar eller ge en röst åt de som saknar representation. Vi uppmanar alla som är intresserade att ta kontakt med oss, så ser vi hur vi kan stötta er i den processen.
Den nya styrelsen har ambitionen att åter göra Syrianska Riksförbundet till en stark röst för syrianerna både i Sverige och internationellt. Det finns mycket att göra, men med gemensamma krafter kan vi nå framgång.
Vi uppmanar alla som vill engagera sig att ta kontakt. Oavsett om du vill bidra med idéer, arbeta med språk, media, integration, ekonomi, ungdomsfrågor eller på annat sätt stötta vårt arbete – din insats är viktig.
På kvällen den 25 mars 2025 höll den Syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia en högtidlig och historisk ceremoni där Hans Salighet Mor Baselios Joseph konsekrerades till ny Maphriano (Katholikos) av Indien genom handpåläggning av Hans Helighet Patriark Mor Ignatius Aphrem II. Ceremonin ägde rum i S:t Maria-kyrkan i Atchaneh, Bikfaya, Libanon, och patriarken assisterades av flera ärkebiskopar, medlemmar av den heliga synoden.
Under riten satt patriarken på sin tron framför altaret medan den valde Maphrianon, Mor Gregorius Joseph, leddes fram, omgiven av ärkebiskopar på båda sidor. Metropolit Joseph läste ”Shalmoutho”, där han proklamerade den ortodoxa tron och förband sig att försvara, undervisa och bevara den samt att upprätthålla Maphrianatets värdighet. Efter att ha presenterat ”Shalmoutho” för patriarken, bad Hans Helighet tyst om den Helige Andes närvaro och lade sin högra hand på metropolit Josephs huvud, konsekrerade honom till Maphriano för den heliga kyrkan i Indien under namnet Mor Baselios Joseph och beseglade honom med korsets tecken.
Den nye Maphrianon sattes därefter på tronen, lyftes upp tre gånger medan församlingen ropade ”Värdig (Axios), vår Fader Mor Baselios!” Därefter läste han texten om den gode herden från Johannesevangeliet. Patriarken presenterade sedan den pastorala staven till den nykonsekrerade Maphrianon tillsammans med de assisterande ärkebiskoparna, och avslutningsvis gavs fredskyssen innan Mor Baselios välsignade församlingen.
I sitt tal betonade patriarken de historiska banden mellan den Syrisk-ortodoxa kyrkan i Indien och den apostoliska tronen i Antiokia, som går tillbaka till aposteln Thomas mission och den syriska kristendomens etablering i Indien under 300-talet. Han underströk vikten av Maphrianons roll och fastslog att denna höga kyrkliga värdighet endast kan uppnås genom patriarkens handpåläggning. Han uppmanade Mor Baselios Joseph att leda med ödmjukhet och visdom samt att stärka församlingen i Indien.
Hans Salighet Mor Baselios Joseph erkände i sitt tal den vägledning han fått av patriarken och lovade att tjäna kyrkan och sitt folk troget. Han uttryckte sin tacksamhet till de närvarande dignitärerna, inklusive Indiens premiärminister Narendra Modi, Libanons president och ledare från systerkyrkor över hela världen.
Bland de närvarande fanns även representanter från olika kyrkliga och politiska institutioner, inklusive den armeniske katholikos Aram I, den maronitiske patriarken Bechara Boutros al-Rai, den grekisk-ortodoxe patriarken Johannes X och påvliga nuntien till Libanon, ärkebiskop Paolo Borgia. En delegation från Indien, ledd av Indiens ambassadör till Libanon, deltog också.
Katholikos och Maphrianatet är en av de mest betydelsefulla ledarfunktionerna inom den Syrisk-ortodoxa kyrkan Det är en halvautonom position som rankas näst högst efter patriarken. Genom århundradena har denna roll varit central för att stärka och sprida kyrkans inflytande, särskilt i östra regioner som Mesopotamien och Persien. Idag står kyrkan inför en historisk milstolpe: invigningen av den 81:a Maphrianen i kyrkans historia. Ordet “Maphryono” kommer från syriskan och betyder bokstavligen “en som bär frukt”. I kyrkligt sammanhang syftar det på en “konsekrator”, en person som inviger andra till tjänst. Titeln motsvarar “Katholikos” och representerar den näst högsta kyrkliga befattningen inom den Syrisk-ortodoxa kyrkan, direkt efter patriarken. Maphrianen har även privilegiet att leda konsekrationen av nya patriarker, vilket understryker hans betydelse. Trots sin höga rang har Maphrianen inte rätt att konsekrera Helig Myrra utan patriarkens tillstånd. Maphrianatet i Öst grundades på 600-talet när kyrkan behövde stärka sitt ledarskap inom Persiska riket. Marutha av Tagrit blev den första Maphrianen år 628, invigd av patriark Athanasios Gamolo. Tidigare användes titeln “Stor metropolit av Öst”, först buren av Mor Ahudemmeh (559–575). Maphrianatet avskaffades 1860 av den heliga synoden under ledning av patriark Ignatius Jacob II, men återupprättades i Indien 1950 talet under patriark Ignatius Ya’qub III. Katholikatets högkvarter ligger i Kerala, Indien. Trots att hans jurisdiktion formellt sett endast omfattar Indien, inbjuds han ofta att leda kyrkliga ceremonier utomlands, vilket speglar hans globala erkännande inom kyrkan.
ARAM Society for Syro-Mesopotamian Studies anordnar sin femtioåttonde internationella konferens om araméerna.
Oxford blir i sommar samlingsplatsen för forskare och experter från hela världen när ARAM Society for Syro-Mesopotamian Studies anordnar sin femtioåttonde internationella konferens om araméerna. Konferensen, som går av stapeln den 14-15 juli 2025 vid Faculty of Asian and Middle Eastern Studies vid University of Oxford, kommer att belysa araméernas historia och arkeologi under forntiden.
Denna årliga konferens har blivit en central plattform där både ny och äldre forskning om araméerna presenteras och diskuteras. ARAM Society, en sektion inom University of Oxford, samlar varje år forskare från hela världen och gör ett fantastiskt arbete för att sprida kunskapen om araméernas historia och kulturarv. Forskare ända från Japan, USA och Brasilien brukar bidra till detta symposium, vilket visar på ämnets globala betydelse och det växande intresset för araméernas historia.
Forskare inom historia, arkeologi och lingvistik får under två intensiva dagar möjlighet att presentera och diskutera nya rön om araméernas roll i forntida Mesopotamien och Levanten. Varje föredrag kommer att vara 45 minuter långt, med ytterligare 15 minuter för diskussion. Konferensen erbjuder en unik plattform för fördjupning i araméernas kulturella, politiska och ekonomiska inflytande under antiken.
Aram Periodical
Alla presentationer kommer att utvärderas för eventuell publicering i den väletablerade tidskriften ARAM Periodical, vilket ger forskarna en chans att bidra till det växande akademiska fältet kring araméerna.
Anmälan till konferensen är öppen fram till slutet av mars 2025, och intresserade ombeds att fylla i den officiella registreringsblanketten och skicka den till ARAM Society.
Denna årliga konferens är en viktig mötesplats för forskare som vill fördjupa sig i araméernas historia och deras arv, en kultur som fortfarande har stort inflytande på dagens akademiska och historiska forskning.
