Lördagen den 23 oktober 2010 vann Syrianska FC sin sista fotbollsmatch i Superettan och blev därmed ett allsvenskt lag. Alla tidningar i Sverige skrev om denna händelse och ämnet ”syrianska” belv åter het, känt och aktuellt. Men vad är sanningen om folket som bär detta namn och vilka är syrianerna och vilket språk talar och skriver de?
Inledning
Syrianerna är ett folk som sedan tre tusen år utan avbrott levt på sina traditionella bosättningsområden i Mellanöstern. De har gjort betydande kulturella insatser under historiens gång. De dominerade handeln längs gamla sidenvägen. Deras relativt lätta språk arameiska med dess 22 alfabetiska bokstäver spreds snabbt över stora områden i Mellanöstern och Asien. Flera språk skrevs vid den tiden med syrianernas gamla, lätta alfabet. Många av världens alfabet härstammar från syrianernas gamla arameiska alfabet. Sedan 300-talet e.Kr. lever syrianerna utan egen stat.
Vid det osmanska rikets sönderfall, efter första världskriget, ville segermakterna upprätta en ny ordning i Mellanöstern. Kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien delade upp området utan hänsyn till etniska folkgrupper. De ritade en ny karta över området och skapade nya stater såsom Syrien, Irak, Libanon, Jordanien o.s.v. De gränser som drogs upp åtskiljer inga ”nationalstater”. Tvärtom, har gränserna dragits tvärs igenom folkgrupper snarare än mellan dem. Mellanösterns moderna gränser har styckat syrianernas landområde och splittrat folket, som idag lever under svåra förhållanden i flera områden.
En syriansk delegation skickades till Fredkonferenserna i Paris efter Första världskrigets slut i förhoppning att återfå de historiska rättigheterna i de av tradition syrianska områdena, men stormakterna förvägrade syrianerna dessa rättigheter.
Sedan grundandet av de nya staterna i Mellanöstern har samtliga regimer där tvingat syrianerna att avstå från sin kultur, sitt språk och sin nationella tillhörighet. Arabisering och turkifieringsförsöken fortsätter bland dem på högsta nivå. Så har exempelvis hundratals syrianska namn på byar, åkrar, floder, kvarter, områden mm ändrats till arabiska och turkiska namn.
Syrianerna och deras arameiska namn
Medan ”syrianer” som folk är minst tre tusen år gammalt, är ordet ”syrianska” ca 4-5 decennier gammalt och myntades i Sverige för att användas för ”suryoyo folket” som kom till Sverige som flyktingar från Libanon, Turkiet, Syrien, Irak mm. Namnet ”syrianska (syrianer)” skapades för att användas istället för ”Syrier” som är det svenska traditionella namnet för folket. Men eftersom ordet ”syrier” syftar också på dagens medborgare i landet Syrien så avstod suryoyo folket från den och använde istället namnet ”syrianer” som spred sig snabbt och blev erkänt i Sverige.
Syrianska föreningen i Södertälje och fotbollslaget kallades först suryoyo, men i början av 1980-talet började de kalla sig syrianska.
Folket som heter idag ”syrianer” (suryoye) kallades tidigare araméer och deras språk arameiska. Det äldsta bevarade dokument, där namnet Aram nämns och omtalas härstammar från 2300-talet f. Kr. De första som benämnde araméerna med namnet syrier (syrianer) var troligen grekerna på 400 talet f. Kr. Den grekiske geografen och historikern Strabon (död ca 23 e. Kr.) säger i sitt verk Geografi (bok 1, kap. 2, nr 34): ”De som kallar sig araméer, dem kallar vi för syrier”. Även i Septuaginta, som är den första översättningen av Gamla testamentet från hebreiska och arameiska till grekiska, utförd på 200-talet f. Kr, var namnet ”Aram” översatt till ”Syrien”, ”araméer” till ”syrier” och ”arameiska språk” till ”syriska språk”. Septuaginta översattes från grekiska till syriska ca år 616 och bidrog till att sprida namnet ܣܘܖ̈ܝܝܐ (suryoye) på dem som kallade sig ܐܖ̈ܡܝܐ ”araméer”.
Araméerna själva fortsatte dock att kalla sig araméer fram till 400-talet e.Kr. Men så småningom började också de bruka den grekiska benämningen syrier (suryoye) ”syrianer” som synonym till benämningen araméer, och benämningen suryoyo ”syriska” på språket som synonymt till benämningen oromoyo ”arameiska”.
Under de första århundradena e. Kr. övergick de flesta araméer till kristendomen. Under denna period kallade de sig med det dubbla namnet suryoye oromoye ”syrier-araméer”, men perioden efter kallade de sig betydligt oftare (suryaye/suryoye) än araméer (aramaye/oromoye). Under senare århundradena undanträngde benämningen suryaye/suryoye (syrianer) den äldre benämningen araméer, men syrianska författare har under alla tider använt de två benämningarna som synonymer för samma folk och samma språk. Alla medeltida syrianska historiker som forskade kring syrianernas historia nämner att syrianerna tidigare kallades araméer, och deras språk arameiska.
I följande kapitel används termerna: araméer, syrier och syrianer för att beteckna samma folk.
Araméerna
De gamla syrianerna (araméerna) hade ett stadsstatsystem. De hade tiotals stater spridda över ett stort område som omfattade dagens: Syrien, Libanon, Israel, Jordanien och hela södra Turkiet samt Irak och västra Iran. Detta område är känt som ’den bördiga halvmånen’ men vi kallar den ”Aramea”.
Aramea var alltså inget rike utan ett område som huvudsakligen var bebott av araméer. ”Araméer” var således inte homogen grupp. Befolkningen var organiserad i politiskt självständiga stadsstater med egna kungar och egna mynt. Bland viktiga arameiska kungar vid Jesu tiden nämner jag kung Abgar i Edessa (Urhoy) och kung Azizu i Emesa (Hmes, Homs).
De flesta arameiska staterna hade sina egna namn med tillägget Aram, såsom ”Aram Damaskus”, ”Aram Soba”, ”Aram Maaka”, o.s.v. Andra arameiska stater hade namn-tillägget ”Beth”, såsom ”Beth Adini”, ”Beth Zamani”, ”Beth Nahrin” o.s.v. Efter att ha krossat det assyriska riket år 612 f. Kr. grundade babyloniska araméer i Babylon ett stort imperium, som är känd under namnen ”det andra babyloniska riket” och ”det kaldeiska riket” efter den arameiska stammen Kaldu. Känd från detta rike är kung Nebukadnessar (ca 634 – 562 f.Kr) som drev judarna från Judéen i exil i Babylon.
Men detta mäktiga rike kunde inte bestå någon längre tid. Det underkuvades av perserna 539 f. Kr. I Gamla testamentet kan man läsa mycket om judarnas förhållande till araméer. Också själva judarna enligt traditionen var araméer, speciellt under sin tidiga historia. Enligt judiska och bibliska traditioner var de stora patriarkerna Abraham, Isak och Jakob araméer, (i Femte Moseboken 26:5 står det: ”Och du skall betyga och säga inför Herrens: Min fader var en hemlös aramé…”).
Under 200- och 100-talet f. Kr. återgrundades några arameiska stadsstater. Men de överlevde inte någon längre tid eftersom en efter en förlorade de sin självständighet på 200-talet e. Kr. Som viktiga stater bland dem räknar vi; Nabataea och dess huvudstad Petra (i dagens Jordanien), Damaskus, Emesa och Palmyra (i Syrien), Hatra, Singara (i Irak), Edessa (Urfa) och Amed (Diyarbakir) (i Turkiet). Därefter och fram till idag har araméerna styrts av andra folkgrupper såsom romare, perser, araber, mongoler, turkar, o.s.v.
Av Dr. Assad Sauma-Assad