Är det rätt att som syrian (aramé) glädjas åt framgångar för Turkiets och Syriens fotbollslandslag? En av Bahro Suryoyos läsare har skrivit en insändare där han berättar sina åsikter kring det.
Jag tränar fotboll i ett av våra Syrianska lag i Sverige. Vi spelar i div 6 och vi är ett gott gäng grabbar från runt om i staden som spelat ihop ett par år och som har kul tillsammans på matcher och träningar. En majoritet av oss är syrianer (arameér)vilket är oerhört kul!
Förr förra veckan då vi hade träning, närmare bestämt tisdagen (5/9) hände en häpnadsväckande grej. Det började med att vara en ganska lugn och skön träning där vi inledde med lite ”kvadde” (man bildar en kvadrat och en spelare i mitten jagar bollen). Som vanligt är det kul och alla vill hitta minsta möjliga yta för att tunnla den som jagar bollen. Som så många andra tillfällen har vi ofta många som följer på våra träningar. Flera vänner men också lagkamrater som är skadade är med och tittar.
Ofta är det ”tjöt” mellan de som tränar och de som observerar och det är skön stämning. Ofta, liksom denna träning, sker rapportering löpande om olika matchresultat som spelas. Vi har bland vårt folk dålig vana att hamna i qomar och spela. Vår vän på sidan följer livescore (liverapporteringsapp som nästan alla fotbollsintresserade har) och plötsligt skriker han: ”jaaaaa! 2-2, matchen är slut”. Jag fattade inte vad han menade. I mitt huvud tänkte jag: vilken match är det som gör han så glad? vad har jag missat?! Dem andra som deltar blir också ”hypade” och någon börjar skrika ”Soria Soria”. Någon mer bekräftar det jag allt mer smått börjar ana, ”bror Syrien gjorde nyss 2-2 mot Iran och ska spela VM-kval”. Den tredje skriker ”Eywaa Soria”. Lyckan är enorm hos flertalet kamrater på planen. Jag själv stod kvar där, smått chockad och fundersam på hur detta jag just observerat ens kan hända. Träningen tog slut en stund efter detta och snackisen om Syriens bragd skulle fortsätta, men på ett annat sätt.
Samtalar med mina vänner som jag tar sällskap hem med. De har sina rötter från ”turon” och är uppenbarligen lika häpnade som jag. I min värld är det helt ofattbart att man som suryoyo, mshihoyo kan heja och glädjas åt Syriens framgångar i fotboll. Jag förstår inte? Mina kompisar, vars föräldrar är från Tur Abdin (sydöstra Turkiet) drar parallellen och jämför det med att vi skulle börja heja på Turkiet i VM-kvalet. För det är just här det skaver sig. Vi firar snarare de misslyckanden Turkiet har i fotbollen (och detta med anledning av hur Turkiet har behandlat vårt folk i århundranden). Vi ser inte Turkiet som vårt land och kommer aldrig att göra. Så varför kan våra suryoye från Syrien heja på Syrien? I min värld handlar det om okunskap och inget annat. Låt mig fortsätta…
Jag råkar veta om att dessa grabbars föräldrar ursprungligen är, precis som mig, suryoye från Tur Abdin men som i svåra tider flyttat ner till Qamishli i Syrien (och även andra städer). Okunskapen jag talar om handlar om att dessa shäbäbs inte vet om sin historia. Som jag ser det är det dels deras fel att inte ta reda på den men också att de inte fått till sig den från sina föräldrar. Okunskapen är idag okunskap, men flera generationer senare kan just denna okunskap bli en felaktig ”fakta” och bli vilseledande. Vi vet vilka splittringar sådana ”fakta förklararingar” redan gjort med vårt folk (utan att leda oss in i den diskussionen).
Jag menar, visst, nu är det säkert flertalet suryoye från Soria som tänker: ”ja, men vadå, Syrien är vårt land och vi har alltid blivit välbehandlade av nationen Syrien”. Eftersom jag inte bott där kan ju inte svara på den frågan till 100 % men det som är givet är att Syrien inte är suryoyenas land. Det är fakta och den som förnekar detta har inte läst sin historia. Vi är en kristen minoritet i ett muslimskt land där vi saknar andra rättigheter som andra medborgare i landet har. I jämförelse till Turkiet kan jag förstå om landet Syrien har tagit hand om sin kristna minoritet bättre, men faktum kvarstår att vi fortfarande är ett folk i diaspora.
Syrien är en diktatur. Ett splittrat land mitt i krig. Jag hoppas att Syrien kan stå upp igen och att det blir fred i landet. För allas skull. Deras mottagande av folket betyder dock inte att jag ska heja på deras fotbollsnation och vifta med deras flagga. Deras landslag representeras inte av etniska suryoye (undantag Lollo Chanko).
Det som upprör mig nästan mest är när en del suryoye hejar mer på Syriens landslag än på vårt egna Syrianska FC. Det är underligt. Eller att man hejar mer på IFK Norrköping än Syrianska. Vad har gått snett tänker jag? Jag menar vi är ett folk som genom historien fått fly undan perser, turkar, kurder och araber. Nu står vi mitt bland dessa och är osäkra på vad vi ska heja på.
Om inte vi tar oss tiden att reflektera kring våra rötter och tar reda på vår historia och vilka som spillt vårt blod då är allt det blodet förgäves och vår historia är borta. Det ligger i allas ansvar och intresse att ta reda på sitt ursprung. Vem är jag? Vad gör jag i Sverige? Varför är jag i Sverige? Varför kom mina föräldrar hit? Jag är själv född i Sverige men mina föräldrar har tagit sig tiden att förklara vart dem är ifrån. Och de har minsann inte fått mig att heja på Turkiet eller Syrien i fotboll.
Min text är inte till för att skapa splittring hos folket, tvärtom, det är en uppmaning till er alla att lära er den anrika och fina historien om vårt folk som jag tycker vi kan vara oerhört stolta över. Vårt vackra språk och vår kyrka, våra vackra områden som förfäderna har byggt upp.
Lär er historien, ta reda på den, och ni ska se att även era förfäder varit förföljda och utsatta just på grund av sin kristna tro och etniska bakgrund. VI är i Sverige idag för att vi inte kunnat leva i frihet. Om det är något land vi ska heja på så är det Sverige, enligt min mening. Vi ska vara stolta över det land som tagit emot oss och givit oss möjlighet att leva i frihet. Idag är vi en nation i förskingring, en splittrad nation i diaspora. Trots detta ber jag er, snälla tappa inte vår historia. Våra barn, barnbarn förtjänar att få veta var ifrån dem kommer.
/Orom Be Che
Den publicerade texten med dess åsikter är likt alla insändare skriven och inskickad av en läsare som inte representerar Bahro Suroyoys redaktion.