En stor anledning till politikernas tystnad grundar sig i att de inte ser någon vinning i att tala. Vi måste få dem att förstå att om ingen agerar snart så finns det istället mycket för dem att förlora.
Sedan 16 års ålder har jag aktivt arbetat för den syrianska (arameiska) ungdomen genom det syrianska-arameiska ungdomsförbundet (SAUF). Jag har varit med om så oerhört mycket under dessa år och jag har inte någon gång oavsett prövning eller situation känt att jag vill avsluta min tid i förbundet. Jag har under en tid nu även varit en del av Bahro Suryoyos redaktion där jag gör ett arbete som jag verkligen trivs med. Trots att jag har en kärlek till SAUF och verkligen brinner för arbetet med bahro så skulle jag ljuga om jag sa att man inte blir trött i vissa lägen. Ibland kan det vara överväldigande att vid sidan av den fortlöpande verksamheten i SAUF syssla med allt ifrån brevskrivande till politiker till att uppdatera nyhetsflödet med det senaste som händer med koppling till det syrianska (arameiska) folket här på Bahro. Det händer att man töms på energi när man dessutom ibland har en häktig vardag.
För några dagar sedan bestämde jag mig därför efter mycket skrivande och redigerande att jag skulle ta en kortare paus för att samla energi till arbetet som var av mycket dyster natur då all fokus nu för tiden ligger på katastroferna i Syrien och Mosul. En av grannfamiljerna i området som vi har utvecklat en familjär relation till bjöd på en enkel men välsmakande lunch. De bor så nära oss så att jag kan se deras hus från mitt fönster där jag sitter och skriver just nu. De är kaldéer från just Mosul, som trots vetskapen av det som sker är lika gästvänliga, kärleksfulla och godhjärtade som alltid. Hur mycket jag än har läst och skrivit om situationen och hur ledsen jag än blir över de brott mot mänkligheten som förekommer mot vårt folk där så kan jag omöjligt förstå hur det måste kännas för dem när man föddes, växte upp och hade sitt hem i den staden. Känslan av att veta att ens hemstad förstörs och att släkt och vänner hotas till livet är nog för de allra flesta svårt att begripa oavsett hur mycket man samtalar om det.
Något som jag däremot begriper är politikernas passivitet gentemot vår folkgrupp. Jag kunde i DN läsa häromdagen att alla partiledare utom två samt åtta ministrar skulle delta i prideparaden. Man har kunnat höra partiledare och andra representanter för partierna tala om hur deras parti ska vara främst i HBTQ-frågor och att Sverige ska vara världens bästa land för de att leva i. Detta är självklart bra, rätt och fint då visionen om att alla människor har rätt till trygghet oavsett vem man är bör uppskattas, inte minst av vår oerhört drabbade folkgrupp. Alla ska helt enkelt ha ett lika värde i vårt Sverige. Kontrasten mellan denna fråga och krisen i Irak och Syrien är däremot något som stör mig. Vi har folkslag som har hela sin existens i länderna där man är urinvånare hotad. Våra släktingar, vänner och landsmän mördas, torteras och våldtas dag efter dag. Hur många ministrar och partiledare har ens överhuvudtaget nämnt eller tagit ställning för dessa?
En stor del av problemet ligger tragiskt nog i den rena politiska fråga som alltid är aktuell för partierna, att vinna röster. De har oerört mycket att vinna på genom att delta i pride och visa deras stöd gentemot HBTQ-rättigheter. Däremot så känner de inte att de har särskilt mycket att vinna på att tala om oss och alla minoriteters situation i Irak och Syrien. Vi i SAUF har vår plikt i att arbeta stenhårt just nu för att försöka nå politikerna och få till möten av betydelse. Men för att politikerna verkligen ska öppna ögonen så måste ni, varenda en som har tagit till sig denna fråga oavsett vem man är få politikerna att inse att ni inte bara är svenskar som är missnöjda med situationen. Ni måste få dom att inse att ni är svenska väljare. När en stor massa väljare är missnöjda och tillsammans hotar om röster så kommer politikerna till slut inte enbart ha något att vinna, men framför allt något att förlora om de inte lyssnar på oss nu när valet närmar sig.
Därmed uppmanar jag alla att från och med nu uttrycka ert missnöje med denna utrikespolitiska fråga genom att presentera er som väljare som inte ger er röst till någon som inte agerar och därmed inte representerar er. Förhoppningsvis kan detta tvinga fram ett svar. Jag kommer personligen att fortsätta att göra allt jag kan för att bidra till denna kamp och jag uppmanar alla till att göra detsamma. Oavsett om det är av egen personlig kraft eller att bidra till en för vårt folk viktig organisation som World Council of Arameans (WCA) så är det viktigt att vi alla gör detta tillsammans. Jag gör det för mitt folks fortsatta existens och för bröder och systrar som lider varje dag i hemländerna. Jag gör det för min egen skull för att jag annars inte hade kunnat leva med ett rent samvete. Jag gör det sist men inte minst för mina kära grannar från Mosul.
Tack ännu en gång för lunchen senast Katrin och Benjamin.