Det turkiska partiet ”Folkens demokratiska parti” (HDP) publicerade 24 april en skrivelse där de fördömer den Turkiska statens förnekande av Seyfo och efterlyser rättvisa. HDP skriver att de efterfrågar ett erkännande av folkmordet på armenier och syrianer, skadestånd för offren och återlämnandet av all konfiskerad mark och ägodelar som tagits under och efter folkmordet.
I skrivelsen fördes det fram att det pro-kurdiska HDP vill häva blockaden mot Armenien, ta bort folkmordsförnekelse och hatretorik från turkiska skolböcker, få ett slut på den turkiska profileringen utifrån ras och religion och att staten ska bevilja medborgarskap för alla vars rötter leder till landet.
Denna linje skiljer sig radikalt jämfört med de andra politiska partierna i Turkiet som alla förnekar folkmordet och saknar ambition att minska förtrycket mot syrianer (araméer), armenier och andra minoriteter i landet.
Hela texten går att läsa på turkiska här och nedan är HDP:s skrivelse i sin helhet översatt till svenska:
För 101 år sedan, 24 april 1915, började det med att 200 intellektuella armenier arresterades och fördes från sina hem för att dömas till döden av Ittihad och Terakki’s samt Teşkilat-ı Mahsusa. Denna process fortsatte med deportationen och det systematiska mördandet av tusentals armenier. 24 april ses som starten på det folkmordet som de armeniska och syrianska folken utsattes för.
Till och med 101 år efter den stora katastrofen, det planerade folkmordet på ras och tro, så fortsätter en politik av förnekelse i de marker som bevittnat denna enorma smärta. Turkiets folk har ännu inte fått svara för de stora brott som har gjort vår geografi infertil, och priset för detta fortsätter att vara enormt för oss alla. Detta är på grund av en monistisk mentalitet från staten som ämnar till att radera våra olikheter, och i dess ställe skapa en ras, en religion och ett språk, har attackerat regionens folk i homogeniseringens namn.
I områden där olika folk och religioner har samexisterat ska ingen etnisk identitet, språk, kultur, eller tro vara överlägsen någon annans. Statens policy som ämnar att glömma det faktum att olika folk och religioner har levt där, har förgjort många kyrkogårdar, skolor och kyrkor som tillhör armenierna och syrianerna. De har konfiskerat det de inte kunnat förstöra och bytt namn på orter. Profilering har skett på statlig nivå, med hatfull och förolämpande diskurs i skolböcker och kontroll över skolor och trossamfund, vilket är ett bevis på det monistiska och hegemoniska perspektiv staten har. Hrant Dink och Sevag Şahin Balıkçıs mord är en fortsättning på denna stats policy.
Vi vet från exempel runt i världen om att ett fördömande av dessa brott mot mänskligheten, att möta sanningen och att be om förlåtelse är väldigt viktiga steg mot att bygga upp fred och utvekla känslor av samvete och rättvisa. Att dela smärtan är att tänka i partnerskap och möjliggöra skapandet av en demokratisk, fredlig och jämlik framtid tillsammans. Det är en skyldighet för FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (som Turkiet har undertecknat) att erkänna folkmordet, be om ursäkt till offren, nämna de ansvariga förövarna och att sympatisera med varandra. Sår måste läka och dessa är de första steg som måste tas.
De efterföljande stegen bör vara hävandet av den ensidiga blockaden på den turkiska gränsen til Armenien och ge rätten till medborgarskap för de armenier och syrianer som spårar sina rötter till dessa områden; sluta profilera, bli kvitt hatfull diskurs i skolböcker, kompensering av folkmordets offer, och att återlämna och restaurera de armeniska och syrianska folkens skolor, kyrkor och andra offentliga fastigheter.
För att kunna skapa en rättvis framtid så är en enad och beslutsam kamp nödvändig av folket. Som ättlingarna till de gamla folken i Anatolien möter vi den 101 år gamla skammen, delar smärtan, hör tragedin i vårt djupa hjärta och hedrar de som har fallit offer med sorg och respekt.