Slösar vi energi på att vara olyckliga när vi egentligen är lyckligt lottade? Tar man del av verklig olycka och lidande, så förstår man rätt snabbt att vi i Sverige inte har mycket att klaga över i vardagen
Det är lätt för oss människor att gräva ner oss i olycka. Hur små vissa saker än må tyckas vara så kan nog de allra flesta i dagens Sverige känna igen sig i att man ibland fastnar i tankebanor som är tråkiga och till och med destruktiva, även fast man egentligen har det så oerhört bra.
Även fast man har familj, vänner och kollegor som älskar en och ett välstånd som få i världen ens kan drömma om så kan man gå ner sig totalt av den där dåliga aktieaffären. Ångesten av tentaresultaten kan bryta ner vilken student som helst, trots att man är så lyckligt lottad att man till och med får bidrag för att studera på just det universitetet. När däcket får punktering, om man har en ”bad hair day” eller telefonen tappas med skärmen rakt ner i asfalten så blir man uppriven och dagen är helt plötsligt förstörd.
Vi behöver ofta gå igenom något riktigt tufft för att inse vad som egentligen är av vikt för oss och se värdet av varandra istället för det materiella. När jag har utmanats som allra mest i livet så har jag alltid i efterhand varit tacksam för dessa krämpor och prövningar, för de har alltid fått mig att ändra mitt perspektiv på livet på ett eller annat vis. Det går ofta att hämta något positivt ur det som från början visade sig vara negativt.
Perspektiv på livet går även att få när man läser om kriget i Syrien dagligen. Jag läste nyligen en intervju med den maronitiska ärkebiskopen av Damaskus där han sa att han inte längre kunde hålla räkningen av antalet från församlingen som har flytt. Det han kunde svara på var att det var fler dop och bröllop år 2012 och att det enda som har ökat sedan dess är antalet begravningsceremonier.
Ärkebiskopen talade om att det inte finns någon ekonomi eller pålitlig strömförsörjning, något som hade knäckt vilket land som helst. Det måste dock tilläggas att dessa är de minsta av problemen han talade om. För du kan även bli skjuten av prickskyttar, sprängd i luften av bilbomber eller få en granat inkastad i huset. Lyckas man överleva så är risken fortfarande stor att du dör på sjukhuset, då tillgången till mediciner och vård är knapp.
Efter att man får ett sådant perspektiv så skäms man rätt fort över att man ens ser sina egna petitesser till vardagsproblem som just problem. Det som dock fullständigt krossade mitt hjärta i intervjun var två olika stycken. Det ena handlade om hur de varje gång de hade bett klart i kyrkan fick avskedet till varandra att betyda något, då de inte visste om de skulle ses dagen efter.
Det andra stycket som faktiskt rörde mig till tårar handlade om hur de tidigare hade planerat att bygga en ny skola för barnen, men att de idag har blivit tvungna att ändra den planen till att istället bygga ut den kristna kyrkogården. När man hör barns fotsteg i huset samtidigt som man läser något så fruktansvärt sorgligt så lovar jag att det blir väldigt svårt att säga att du har haft en dålig dag på grund av att ditt hår inte ser ut som du vill. Rikta hellre den energin till att hjälpa de som är i verklig nöd.