En handbok om folkmord

    Nedanstående text handlar om tankar och känslor kring folkmordet 1915 och den rådande situationen idag för den syrianska (arameiska) folkgruppen som jag tror att många av er läsare delar med mig.

    Under mina tidigare studier så handlade väldigt många av våra diskussioner om politik på olika vis. Det var dock inte enbart i salarna vi diskuterade utan vi gjorde det även utanför på privat tid. En gång när vi diskuterade barnfattigdom i Sverige och hur den definieras så kom vi sedan in på hur man hade personliga upplevelser av historier som skickats ner i generationer om hur det var i Sverige förr i tiden. En av mina kamrater konstaterade rätt snabbt att det inte var lätt i Sverige, gammelfarmor hade ju till och med berättat att det kunde gå månader mellan gångerna man åt kött.

    Det var inget jag kunde relatera till i och med att generationerna före mig i min familj inte levde i Sverige under den tid då det var betydligt tuffare än det trygghets- och välfärdsparadis vårt land är idag. Det gjorde uppriktigt sagt ont att höra om hur de skildrade sina äldres vardag från dess ungdom. Det var dock inte för att det var jobbigt att de inte hade det lika bra som vi har det, även om det var nog så tråkigt att höra. Utan smärtan kom när man jämförde det med ens egna berättelser.

    ”När min gammelfarmor var ungefär sex år gammal fick hon gömma sig under sin fars lik för att kunna fly från de som ville döda henne och alla andra i byn.”

    Efter dessa ord dog diskussionen och jag kunde känna i tystnaden att mina kamrater omkring mig skämdes över att de ens såg på en skral köttkonsumtion som ett tecken på ett tufft liv.  De kunde inte ens föreställa sig något så sorgligt äga rum i Sverige. Det som jag idag känner är det sorgligaste i detta är dock inte de hemska berättelser och historier man har hört om alla som mördades under svärdets år, utan det är den verklighet som jag ställs inför idag snart hela 100 år efter detta.

    Det är sorgligt att se hur våra tusentals år gamla kulturella skatter inte finns kvar och hur denna decimering av vårt folk har varit förödande för kunskapen kring och brukandet av vårt utrotninghotade språk. Det är hjärtkrossande att se hur kunskapen om hela vår folkgrupps historia, identitet och kultur på ett hemskt vis försvagats som en konsekvens av att Sayfos martyrer lämnade en liten och svag grupp överlevare efter sig. Det är en brutal verklighet vi ställs inför när vi inte i något av de länder där vi ska anses vara urinvånare kan sätta vår fot, utan att riskera att bli förtryckta, torterade, förslavade eller mördade.

    De flesta människor har en uppfattning av att ett folkmord tar slut när massmördandet slutar men för ett folkslag som syrianerna (araméerna) så var 1915 bara början på det senaste av alla folkmord. Varenda en av oss som delar detta ursprung drabbas på ofantligt många vis idag av folkmordet och som om det inte vore nog utspelar sig idag händelser i Syrien och Irak som snabbt för tankarna 100 år bak i tiden och ännu längre tillbaks till de andra folkmorden innan det. Men ett folkmord har olika skepnader och det är inte enbart svärd som kan utrota ett folk.

    Vetskapen av att man varenda sekund av sitt liv får sina mänskliga rättigheter kränkta av en stat som inte vill erkänna det som hände får aldrig få en att dra på sig offerkappan. Man måste istället låta den vetskapen fungera som bränsle för en eld som aldrig får släckas och inte enbart låta kampen som denna eld representerar handla om erkännandet. Det handlar om en ständig kamp för att överleva som konsekvens av ett folkmord som inte tagit slut. Förutom massmördandet så förstörde de och fortsätter att förstöra våra historiska, kulturella och lingvistiska arv i Turkiet, Syrien och Irak med målet att förgöra vår folkgrupp.

    Man kan diskutera huruvida situationen i Syrien och Irak skiljer sig markant från det gamla Osmanska riket och därmed gör det omöjligt att jämföra. Det är krig, terrorgrupper, en helt annan spridning av information och ett världssamfund som är betydligt mer samlat i diskussion. Frågar man däremot någon som vet vad som hände under Sayfo så behöver man inte ta den diskussionen.

    Så som det är svårt för en person utanför folkgruppen att förstå situationen idag för oss så är det svårt att förstå folkmordet 1915 eftersom att väldigt få överhuvudtaget vet om att det ägt rum. Visst skulle jag kunna skriva sida efter sida för att förklara mer ingående om det jag kan. Men det jag framför allt önskar att alla ska förstå är att så som förintelsen fick sitt slut när nazisterna bekämpades så fick vi aldrig ett slut på det som hände oss. Det fortsatte istället i andra former än renodlat massmord, för att sedan återupptas igen nu senast i Syrien och Irak av militanta islamister.

    När jag ser hur de behandlar våra bröder och systrar samtidigt som de förgör allt som har med vår identitet och vårt anrika arv att göra så ser jag något framför mig som jag önskar att hela Sverige och omvärlden också skulle se. Jag ser framför mig hur de med världssamfundet som åskådare läser en av ungturkarna skriven handbok av 1915 års upplaga.