Senaste veckan har uttalanden från turkiska riksförbundets vice ordförande varit föremål för avsky och kritik av många och även Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan drogs in i smeten. Problemet är dock inte att två personer agerar tvivelaktigt på sina håll, utan att det finns en stor massa som jublar och hejar på.
I söndags började en video spridas där Barbaros Leylani, vice ordförande för turkiska riksförbundet, höll ett tal fyllt av hat och rasism. Ståendes på scen ropade han ”död åt de armeniska hundarna” och trots att han efteråt menar att han inte har något emot ”vanliga mänskliga armenier” så var det inte svårt att förstå att han inte syftade på labradorer i en kennel i Jerevan. Han menade varenda levande armenier och har förmodligen precis samma hat mot oss syrianer (araméer).
Turkiska riksförbundet lät honom göra en liten sak av det i ett pressmedelande och Barbaros har nu lämnat sin post. ABF tar avstånd från förbundet, Barbaros ber gråtandes om ursäkt utan att kunna förklara vad som hände och media riktar fokus mot en ny person: Mehmet Kaplan. Sveriges bostadsminister har många gånger anklagats för att vara en islamist och har genom sitt engagemang i muslimska organisationer bjudit anti-semitiska och kristofobiska föreläsare till Sverige. Han har på ett förkastligt sätt jämfört islamiska terrorister med svenskar i finska vinterkriget och äntligen har massmedia börjat uppmärksamma Kaplans olika kopplingar. För det är ju naturligt att ministrar har kopplingar till civilsamhället och det är något jag personligen uppmuntrar hos politiker.
”Grå vargarna” kallas det turkiska Nationella aktionspartiets (MHP) ungdomsorganisation som bland annat har anklagats för terrorism, har blod från hundratals på sina händer och försökt mörda en påve. Extremt är således en underdrift. Milli Görüs är en islamistisk organisation som finns i Turkiet och den turkiska diasporan som även de har extrema åsikter, Erdogans parti AKP utgjorde tidigare den moderata delen av organisationens tankekraft vilket säger en hel del. De här har Kaplan haft samröre med vid upprepade tillfällen och till SVT säger han att han inte heller vill ta avstånd ifrån de så länge de inte är våldsbejakande på något sätt. Detta säger mer om Kaplan än att det turkiska civilsamhället finns och är en verklighet i Sverige.
Barbaros Leylani satte genom sitt tal igång ett mediedrev mot sig själv och även mot Sveriges bostadsminister, men jag är tillsammans med alla syrianer (araméer) och armenier fortfarande en hund. För det som massmedia tyvärr inte tar upp tillräckligt är alla de människor som står och jublar tillsammans när Leylani önskar sitt blodbad. För nästan ett år sedan skrev jag om folkmordsförnekaren som försökte stämma en kyrka, för att de hedrade sina offer 100 år senare. Jag skrev om hur den extrema nationalismen man ser i Turkiet fortfarande är vanlig hos turkar i Sverige och att förnekandet av folkmordet 1915 verkar vara regel nästan utan undantag.
Barbaros är vald av representanter för förbundets medlemsföreningar som i sin tur är valda av sina medlemmar. Tar man avstånd för att man anser att han sade saker som man aldrig känt till och inte representerade förbundets åsikter, eller enbart för att det han sade råkade spelas in?
Tills regeringen tar tag i det första stora steget, det självklara beslutet att erkänna folkmordet, så tvingas vi leva i denna vardag. En vardag där folkmordsförnekare tillåts att se sig själva som offer och i både trons och nationalismens namn önska livet ur armeniska bröder och systrar på Sergels torg. För det här handlar inte om enstaka personer som råkar vistas vid ett visst middagsbord på en tillställning eller säga något olämpligt. Dessa åsikter finns vid middagsbord på alla håll och kanter runt om i landet och de finns representerade i Sveriges regering då Mehmet Kaplan legitimerar de. Framför allt så lärs dessa värderingar mer eller mindre ut i skolan i Turkiet, som Sverige gått med på att skicka 700 miljoner kronor till.
Hatet mot Turkiets minoriteter och framför allt de kristna är nog bland det mest ignorerade och således accepterade i det svenska samhället och sker ostraffat varje dag. Det flesta turkar i Sverige vet förhoppningsvis bättre, men deras ansikten utåt i det civila samhället verkar snarare se Seyfo som ett oavslutat jobb än ett folkmord som man förnekar. Det måste spela någon roll vad dessa människor och deras anhängare gör och de måste hållas ansvariga. Gör man det inte brottsligt att gång på gång fälla sådana uttalanden och att så dessa åsikter som frön, så kommer hatet att fortsätta skördas på svenska gator. Istället för att böja sig för deras villkor så måste samhället stå upp för vad som är rätt och sluta blunda för det onda.
Det är hemskt att man som överlevare för ett folkmord än idag trakasseras, förtalas och angrips av de vars tidigare generation är ansvariga. Det visar samtidigt hur rätt det är att oavsett vad de säger om oss stå upp mot dessa krafter och inte låta deras falska historie- och världsbild vara vår verklighet. Att skänka minsta lilla legitimitet till dem vore vanhedrande mot folkmordets martyrer och ett hån mot alla de förtryckta och hotade idag.
Därför blir jag hellre kallad för en hund än att lyda grå vargar.