Den syrianska (arameiska) poeten och konstnären Helen Damar skildrar i sin senaste dikt frustration över det lidande som Islamiska staten (IS) orsakar hennes folkslag och den rådande situationen i Mellanöstern.
~ Ännu är det inte vår tur att vila
IS fortsätter att rensa Mellanösterns civila
Där finns ingen vapenvila
Oskyldiga människor attackeras, så instabila
Halva Syrien ligger nu i IS händer
Och folk undrar varför vi vrider och vänder
Så många ”goda” soldater men inga de sänder
Stannar hellre hemma och gnisslar tänder
För varje dag som går, en del av vår historia de förstör
Våra känslor ingen av dem berör
Varför finns det ingen som ser eller hör:
När de kvinna eller kvinna våldför?
När barn efter barn dör?
När kniven männens strupe vidrör?
Varför är det ingen som tar detta på allvar
Varför tar inte världen sitt ansvar?
För mig är denna situation ogripbar
FÖR om det handlade om ett annat folkslag skulle hjälpen vara SJÄLVKLAR!
Hur långt ska detta egentligen få gå?
Vi är redan uppe i folkmord GÅNGER TVÅ!
ALDRIG glömmer vi Seyfo – vi minns er, stora som små ~