Helen Damars känslor blir till ord när hon ser och hör hur syrianerna (araméerna) håller på att utrotas i sitt hemland.
Ruttna kroppar liggandes på sönderskjuten asfalt
Det finns snart ingenting kvar, monstrerna har förstört allt
Föreställ dig en vardag med bomber, hat och mord
Att den enda smaken du känner i munnen är utav blod
Din väns far blir hängd och bränd framför sin älskade fru
Föreställ dig att det faktiskt kunde varit jag eller du
Monstrerna som skrattar och skjuter barn utan känsla eller tvek
Beundrar varandra och tar vapnet som en lek
De korsfäster män med hammare och spik
Bryr sig varken om moderns bön eller barnens hjärtskärande skrik
~
Hon tittar ner i marken; allt hon ser är blodigt skinn
Det enda som är kvar av älskade sonen sin
Hennes klänning har förvandlats till en smutsig trasa
Och inte en minut går utan att hon andas med fasa
Fasa över vad som ska ske kommande stund
Flera månader av oro och inte en enda fridfull blund
~
Är det i denna värld mina barn ska växa upp?
Hur ska jag berätta vad som hänt vår älskade folkgrupp?
Ska jag behöva säga att vårt kära folk dött ut?
Att våra kristna dödades som kryp var och varannan minut?biled