105 år är lång tid. Mycket har hunnit hända under alla dessa år som har format världen som vi känner den idag. I historieböckerna läser vi om kriser, världskrig och folkmord, och ungdomen får lära sig av tidigare generationers stordåd och misstag. Därför är det så oerhört svårt att ta in att våra klasser när vi gick i gymnasiet aldrig fick lära sig om det som hände oss syrianer 1915.
Vår folkgrupp blev, tillsammans med armenierna och de pontinska grekerna offer för 1900-talets första folkmord. Det var ett folkmord som Hitler refererade till innan han själv blev folkmordsförövare och som minskade Turkiets kristna befolkning med 95 procent. Ett folkmord vars över 1,5 miljoner döda fört med sig konsekvenser vi lever med ännu i vår vardag.
Som en urbefolkning utan hemland har vi syrianer (vår ursprungsbenämning är araméer) inga myndigheter som ser till så att vår mångtusenåriga historia och tradition överlever och inget förutom vår egen förmåga att lära våra barn vårt arameiska språk kommer i längden hålla det i bruk. Vi drabbades extremt hårt av folkmordet och Sverige har hjälpt mer än något annat land. Här har vi kunnat organisera oss demokratiskt och bygga upp våra förbund och på så viss bygga en stark och välintegrerad diaspora här. Så länge folkmordet inte är erkänt av Turkiet har vi däremot en oerhört tuff situation där våra mänskliga rättigheter kränks å det grövsta. Det är inte ett beslut som enbart påverkar historieböcker, utan framför allt vår framtida överlevnad som folkgrupp.
Som urbefolkning i Turkiet skiljer vi oss åt från majoritetsbefolkningen etniskt, kulturellt, religiöst och lingvistiskt men som bäst önskar turkiska staten att vi ska vara kristna turkar. Den extrema nationalismen och assimilationspolitiken Turkiet har fört under hela republikens liv har varit förödande för oss och andra minoriteter i landet, och att landsfadern Ataturk var medlem i den ungturkiska rörelsen som organiserade Seyfo, som vi kallar folkmordet 1915, säger allt. Syrianer från Turkiet påtvingades efter detta turkiska namn och en rad ”reformer” för att åtgärda allt som inte var turkiskt infördes. I skolböcker beskrivs händelserna 1915 på ett viss där vi framställs som förrädare gentemot den turkiska staten och dess folk.
Trots att Turkiet är sekulärt på papper dröjde det till förra året för att vi skulle få ett godkännande att bygga en ny Syrisk Ortodox kyrka i Istanbul vilket blir den första kyrkan som byggs i republikens historia. I ett land där det är straffbart att prata om händelserna 1915 som ett folkmord så är det inte svårt att förstå att om vår biskop där säger ett enda ord som Erdogan inte tycker om, så kommer nya käppar i hjulen att uppstå i ett decennium eller två. Det är inte av godhet mot oss den kyrkan tillåts byggas. Det är effektiv propaganda att kunna peka på hur vänlig man är mot sina minoriteter som i själva verket är förtryckta.
Det är nu 105 år sedan folkmordet började och 10 år sedan riksdagen beslutade att erkänna folkmordet. Varken den då sittande alliansregeringen eller de efterföljande rödgröna har verkställt beslutet, trots att Stefan Löfven lovade det innan han blev statsminister.
”Varje generation måste höra namnen.
Varje generation måste få se familjeporträtten.
Varje generation måste förstå vad som kan hända om hatet får slå rot.
Glöm aldrig,
vänd aldrig bort blicken,
låt det aldrig ske igen.”
Vi har påmint vår statsminister om dessa ord som han själv sade 2013 på förintelsens minnesdag vid ett flertal tillfällen och vill gärna göra så igen. Dels för att det är väldigt fina ord som vi ställer oss bakom, men framför allt för att det är hjärtskärande att han inte låter dessa ord gälla våra namn och familjeporträtt. Vi måste få lära oss om detta i skolorna och världssamfundet måste stå upp mot den turkiska staten för att de ska hindra att deras hat ska slå rot i generation efter generation.
Regeringen har fullt fokus på coronakrisen just nu. Det är både fullt förståeligt och precis vad vi önskar av er just nu. När smittspridningen inte längre är ett problem och vi kan gå vidare som land så måste nya beslut fattas och sakfrågor diskuteras.
Då är det dags att din regering konstaterar att man borde erkänt folkmordet sedan länge och verkställer riksdagsbeslutet. För vår och hela mänsklighetens skull.
Jacob Lahdo, ordförande för Syrianska-Arameiska ungdomsförbundet (SAUF)
Gabriella Josufsson, vice ordförande för Syrianska-Arameiska ungdomsförbundet (SAUF)