Syrianernas (araméernas) historia är en lång, anrik och till stor del även tragisk sådan. Tusentals år som alldeles för många vet alldeles för lite om, och en historieskrivning där man som folkgrupp utan eget land fått kämpa mot historiereviderande staters försök att ändra uppfattningen av det förflutna. En del av vår långa historia som idag tåls att belysas särskilt mycket är vår folkgrupps långa och starka band till det armeniska folket.
Vi har från långt bak i historien fram till nutid levt sida vid sida med varandra. Folkgrupperna delar andlig tro och känner igen sig i varandras kulturer och det har varit väldigt vanligt att armenier och syrianer gift sig med varandra och att man närmat sig även i form av släktskap. I diasporan här i Sverige är det oerhört tydligt då de allra flesta syrianska föreningarna och kyrkorna i landet har medlemmar med armeniskt påbrå. Eftersom att vi är fler i antal och armeniska motsvarigheter inte finns i alla städer så har det alltid varit självklart att söka sig till oss. Aldrig har jag hört någon nämna att vi i våra organisationer skulle se på de som något annat än en del av vår gemenskap.
Det finns däremot något särskilt vi delat som sammanflätar vårt band och som lett till att vi står varandra så pass nära:
Sorg
Att vi levt sida vid sida med varandra innebär inte bara att vi upplevt förtyck tillsammans. Det armeniska folkmordet är även det syrianska folkmordet. Den vidriga ideologi som ligger bakom kidnappandet och mördandet av syrianer i syrien drabbade armenier i samma land. Att vi förstår varandras påskfiranden och kyrkoliturgi är en sak, men att förstå hur det känns att överleva samma folkmord är av helt annan dignitet.
Jag kommer inte i denna text förklara bakgrunden till konflikten om Artsakh närmre då det redan finns väl förklarat från massvis med källor. Istället vill jag dels uttrycka mig solidariskt för befolkningen i Armenien och Artsakh som bör ha rätt till självbestämmande om sin framtid. Framför allt så vill använda min röst till att förklara varför vi inte har råd att låta bli att stå upp för dem.
Den tydliga mobiliseringen som Turkiet ligger bakom tillsammans med Azerbajdzjan är skrämmande på många plan. Självaste Emmanuel Macron krävde Turkiet på svar om varför man kört 300 Islamister in till konfliktzonen. Azerbajdzjan som har tillgång till sina moderna drönare och sofistikerade krigsmaskiner beskjuter den civila befolkningen i området de vill ”befria” med klusterbomber. Det är å ena sidan symbolpolitik för diktatorerna Erdogan och Aliyev att visa sina anhängare att de går hårt mot nationens och islams utpekade fiende och risken att situationen utvecklas till ett ombudskrig är överhängande om vi ser en fortsatt eskalering.
Den islamistiska retoriken och sättet Erdogan tidigare har pratat om att ”slutföra det deras förfäder påbörjat” när det gäller relationen med Armenien för oss tillbaka till just folkmordet 1915. Den stora skillnaden mellan oss och Armenierna tiden efter var just att de idag har sitt Armenien, medan vi inte har vårt Aram.
Detta har också påverkat relationen mellan syrianska civilsamhället och representanter för Armeniska staten som inte alltid visat oss den solidaritet man önskat. Som tidigare huvudrepresentant till FN i Geneve för World Council of Arameans har jag upplevt detta själv då de aldrig hade ett intresse för samarbeten eller att använda sin i sammanhanget enormt mycket starkare röst för vår sak. Med det sagt har dessa diplomater hunnit ersättas efter den fredliga revolutionen 2018 och de har för mig aldrig representerat någon armenier jag känner.
Att Armenien äntligen verkat vara på rätt väg med sin demokrati kanske var den sista droppen som fick bägaren att rinna över för Turkiet och Azerbajdzjan. För varje framsteg som görs när det kommer till demokrati, utbildning och välstånd är det största hotet mot att Artsakh någonsin ska bli en del av det sistnämnda landet igen.
En folkmordsförnekande skurkstat som Turkiet ska inte tillåtas att komma undan med sin delade offensiv under Azerbajdzjansk flagga. Därför är det viktigt att vi likt varenda armenier i världen gör vår röst hörd. Använd era sociala medier, prata med arbetskollegorna och få alla omkring er att förstå att bakgrunden till det som händer i Artsakh inte bara handlar om någon gammal sovjetisk Oblast, utan att retoriken faktiskt präglas av en fortsättning av ett folkmord med nationalistiskt och islamistiskt motiv.
Var personlig och förklara för dem att vi också var offer för det folkmordet för 105 år sedan och fråga dem om de hade stått upp för dig om de visste att du var bland dem? Om du efter att ha läst detta fortfarande känner att du inte vill stå upp för det rätta så har jag här en sista utmaning till dig som lär bli tuff:
Se dig själv i spegeln.